Mina två genom våren
Ibland tänker jag att jag är som två personer. En person som är den utåtriktade, sociala, sökande och nyfikna. Ett väsen som tar sig ut, exponerar sig, övervinner rädslor och får folks gillande. Den andra personen är den skygga, rädda och fullkomligt utmattade skuggan, som egentligen bara vill låta stängt-skylten hänga uppe, dra täcket över huvudet och stoppa öronpropparna långt in i skallen. De båda jagen påverkar varandra, interagerar, samtalar, skäller och vävs ihop på svårutredda sätt. Och det är också svårt att förstå komplexiteten i detta samröre. Enkelt uttryckt blir den trötta skuggan än mer utbränd när det extroverta jaget tagit för sig för mycket, planerat för mycket. Och den levnadsglada versionen kanske tappar lite av sin udd när öronpropparna plockas fram. Blir mer dämpad, mer självkritisk. På ett sätt fungerar de båda alldeles utmärkt självreglerande i sina båda ringhörnor. Men när fel figur dyker upp vid fel tillfälle kan det uppstå bekymmer. Tex när jag...
