Hackad lök och särlingar
Sitter på en annan kust och betraktar stormen utanför fönstret. Nystar upp lager av sommartankar, intima drömmar, trötthet och längtan. Inga tydliga lager som i en lök. Snarare upphackade, lite förvirrade, men också fyllda av en potentiell kraft. Det är mycket som pågår och som har pågått i själslivet i år. Vissa saker helt blottlagda för alla att se. Vissa saker mer hemliga, mer privata. Var den gränsen går är dock svårt att veta. Och såklart har allt detta färgat min verksamhet på olika sätt, då mitt arbete egentligen bara är en förlängning av mig själv. Och trots förvirrande stunder som denna, när stormen är öronbedövande och skymmer sikten, är jag tacksam över att kunna översätta mitt inre i mitt material. I keramiken, konsten, texten, musiken. Glänta på dörren, skära i löken. Och vem har sagt att det man verkligen vill se blir synligt först när stormen bedarrat? Kanske är det själva stormen som verkligen håller en vaken, och som verkligen är värd att betrakta? Nu har
