Det berättande jaget och den bitterljuva våren
Visst finns små mörka moln även i vårens trakter. Bland spirande blomster spår av vinter. Spår av känsloförnimmelser från förr och nära. Drömmar om hud och avstånd, om närhet och distans. Även i det vackraste längtar man bort till ett illusioriskt grönare gräs. Även i det grönaste glimtar därunder barmarken. Och varje år är våren en för mig bitterljuv årstid. Aldrig blir tidens gång - själva existensens grundpelare - lika tydlig som när den ena växten byts mot en annan på intervaller om bara några dagar. Om jag kisar kan jag se hur blommorna växer, slår ut, och vissnar. En sådan vacker och årlig påminnelse om att allt och alla går mot höst. Själv är jag mitt i. I år valde jag att öppna butiken och Konstladan redan till påsk. Och efter ett hysteriskt jobbande (på gränsen till sammanbrott) öppnade jag och Bibi Spets Den blå timmen hemmavid. Den blåa färgen främst som utmaning åt vår sedvanliga förtjusning av grönt. Men något djupare även ett samtal om den blå timmens symbol...
