Det kyliga andetaget

Det är mitt i natten. Mot bättre vetande lyser bivaxljuset på bordet med sitt varma sken. I skarp kontrast mot snöstormen som pågår bakom den tunna fönsterrutan bakom min nacke. Vinden beblandar sig med luftvärmepumpen som arbetar outtröttligt för att jag inte skall frysa ihjäl. Så nära är världarna att de snuddar vid varandra, men så skilda att de ändå lever var för sig. 

Namnet Januari kommer från den romerska guden Janus; portarnas och övergångarnas beskyddare. Och årets första månad är sannerligen en portal att ta sig igenom. Ett kyligt andetag som renar luften vi andas. En mörk kokong som tillåter det undermedvetna att träda fram i drömmen, och den medvetna vakenheten att processa vad som lagts på tröskeln men hittills ignorerats. 

Januari är min mest reflekterande tid. Innan dess har jag sällan möjlighet att följa mina tankar till slut, förutom de nedskrivna punkterna på säsongens eviga att-göra-listor. 2025 blev prövningarnas år då jag nära pressade mig själv över gränsen. Såpass att jag mot slutet av året började få svårt att andas ordentligt. Bara små kippande andetag som aldrig bottnade. Just därför gläds jag så oerhört över det kyliga andetaget och mörkret som tycks frammana portaler till andra världar. Jag sover mycket och umgås med mina tankar och mina drömmar. Både de ljusa och de mörka. Jag undviker listorna och lägger göromålen utspridda över veckodagarna. Sover, äter, återvinner lera, spelar spel, läser böcker, klappar katten. Tankarna flyger lika fritt som snön därute, och når ibland smärtpunkter om mindervärdeskomplex, ensamhet, sårad stolthet, obesvarade känslor, rädsla och död. Alla dessa tankar jag inte hade tid med innan tolvslaget. 

Efter Ölands skördefest väntade Ljus på kultur då jag ordnade ett Skräckkabinett i Konstladan på gården. Det var några år sedan en renodlad temautställning fick inta byggnaden. Jag ville med skräcktemat lyfta de oroliga tider vi befinner oss i, och tycker att de över 20 deltagande konstnärerna gjorde just detta. Bland ren, primal skräck skymtade frågor om vår samtid, om krigen, klimatet, politiken, splittringen. Ibland är det svårt, men jag är säker på att konfronteringen är det som lär oss att hantera just det svåra, och samtidigt förstå att vi aldrig är helt ensamma. Det finns en utsträckt hand därute i mörkret. 
 

Under hösten avslutade jag arbetet med mitt album Särlingar. 12 låtar om att balansera på gränsen mellan stolthet och galenskap, mellan samhällskritik och reträtt. Visst är inte allt perfekt, men arbetet med albumet har - trots att jag de facto höll på att bli galen i slutskedet - gett mig en språngbräda att ta mig vidare med det musikaliska arbetet. Möjligheterna känns oändliga till soniska uttryck, och en utmaning för det nya året är att inkludera studiotiden på ett mer naturligt och inte alltför tvingande sätt. Allt blir bättre när orken och tiden är på ens sida. 

För att klara av släppfesten på Söderbönor behövde jag genomlida två veckor då jag nästan inte kunde sova på nätterna på grund av nervositet och självtvivel. Men på något sätt - bland annat tack vare goda vänner - gick det ändå. Jag sjöng några av låtarna inför en liten gullig publik, och talade en del om sångernas olika betydelser och tillblivelseprocesser. Allt gott så. 

Innan jag helt lämnar Särlingar kommer jag att göra en alternativ EP som kommer att släppas online i vår. Alternativa och instrumentella versioner av utvalda spår. Som ett sätt att göra det yttersta av projektet, utforska alternativa möjligheter, och så småningom ta adjö av albumet för att kunna börja på något helt nytt.  
 

Arbetsåret fick avslutas i verkstaden med en liten julöppning. Då jag vanligtvis fryser för mycket i min stenladebutik vid just denna öppning släpade jag den här gången upp keramiken till verkstaden. Dock blev december en av de mildaste vintermånaderna jag kan minnas, och jobbet kändes därför onödigt, särskilt med tanke på den flåsiga andningen. Och kanske var den där sista öppningen också det som fick mig på fall. Jag klarade inte ens av att fara till familjen för att fira jul, utan blev hemma i någon form av syrefattigt limbo. Dessutom slutande verkstadens hjärta att slutade slå när keramikugnen tog sitt sista kippande andetag. Sådana hjärtstopp sänker inte direkt stresshormonerna i kroppen. Men efter en tid i stillhet är jag nu övertygad om att det kommer en ny ugn snart, redo att brinna för mig.  

Just nu räcker syret till. Snön är tung, kall och vacker. Dess inbjudan till vila är en kylslagen fröjd. Så renande är dessa sällsynta veckor att jag önskar fler av dem.   
Tack vinter!

Mer om mitt album:
https://skabbekattenskeramik.nu/album-2025

Vad som komma skall:
https://skabbekattenskeramik.nu/aktuellt 

Insamling till ny keramikugn:
https://www.gofundme.com/f/buy-a-new-ceramic-kiln

Foto av Urban Anjar / Ateljé Svartkonst.