Mina två genom våren

Ibland tänker jag att jag är som två personer. En person som är den utåtriktade, sociala, sökande och nyfikna. Ett väsen som tar sig ut, exponerar sig, övervinner rädslor och får folks gillande. 
Den andra personen är den skygga, rädda och fullkomligt utmattade skuggan, som egentligen bara vill låta stängt-skylten hänga uppe, dra täcket över huvudet och stoppa öronpropparna långt in i skallen. 
De båda jagen påverkar varandra, interagerar, samtalar, skäller och vävs ihop på svårutredda sätt. Och det är också svårt att förstå komplexiteten i detta samröre. Enkelt uttryckt blir den trötta skuggan än mer utbränd när det extroverta jaget tagit för sig för mycket, planerat för mycket. Och den levnadsglada versionen kanske tappar lite av sin udd när öronpropparna plockas fram. Blir mer dämpad, mer självkritisk. 
På ett sätt fungerar de båda alldeles utmärkt självreglerande i sina båda ringhörnor. Men när fel figur dyker upp vid fel tillfälle kan det uppstå bekymmer. Tex när jag håller min plats öppen för besökare, bjuder in till kurs eller fixar någon typ av evenemang. Dessa tillfällen blir ju som bäst när jag har ångan uppe. Jag föder lilla egot medan jag känner att mina kunder också blir sedda genom trevliga samtal och rundturer. Men det kan i värsta fall ha föregåtts av att jag skrivit att-göra-listor hela natten, och när det börjar eldas i pannrummet har knoppen reda förångats, och jag står där helt stängd inför mötena. En tråkig jävel som inte orkar svara på "om jag lever på det här" eller "hur det är här på vintern" eller "varför jag heter Skabbekatten" och jag märker direkt, ögonblickligen, att jag tappat personen jag annars hade knutit till mig. Så beroende av feedback upplever jag att många är. Att de där dammiga prylarna som står på mina hyllor, eller andra projekt som på något sätt finns till beskådan, inte betyder någonting utan att jag intill varje vas förtäljer hela min livshistoria. Om och om igen. Varje kruka är till bredden fylld med hur-det-är-att-leva-på-landet-året-runt. Varje skål svämmar över av vad-jag-gjorde-innan-jag-blev-keramiker. Det är ett privilegium, men ibland även väldig ansträngande att ett dött ting inte bara kan få vila i frid. 

Hur finner man alls någon balans i allt detta självförverkligande/självförgörande? 
Jag kommer att ägna en hel del tid åt att försöka besvara denna fråga under året. Försöka finna på hur dessa två kan skaka hand utan att fördärva varandra. Vi behöver ju alla både våra piskor och morötter, aktivitet och vila, nyfikenhet och förnöjsamhet. 

För att inte alla de självförvållande arbetsuppgifterna skall gå i varandra har jag i år valt att pausa min medverkan i Åkerbokonstnärerna. Utöver mina sedvanliga resor till familjen på västkusten har jag bokat in några stillsamma retreats på ödsliga platser bortom mitt hem/arbetsläger. En och annan målarduk kommer att åka fram, för privilegiet att faktiskt kunna måla över, att ingenting någonsin är försent, så länge färgen inte tar slut. En förlåtelse och nåd som de målande konstnärerna har tillgång till.
Jag kommer även fortsatt verka för att röja undan energitjuvar från mitt liv. Ofta har jag tvivlat på min magkänsla som senare visat sig vara rätt. Jag betackar mig ångvältar i min närhet, och allra särskilt när det faktiskt står stängt på den där skylten. Mitt enda filter mot yttre påtryckningar. Samtidigt vill jag bli bättre på att bjuda in människor som faktiskt ger mig energi, och där man i djupet av maggropen känner att vi faktiskt skapar ett gemensamt utbyte. 

Och så en liten sammanfattning av våren 2026:

Som alla andra år; intensiv! Regelbundna proppar, utbrott och snabba kolhydrater och fixat jobbet, i nära samarbete med det lustfyllda, glada och kreativa arbetet. 
Påsken var min bästa någonsin sedan jag startade mitt företag för 11 år sedan. Öland spirar blev mitt sämsta någonsin sedan starten. Konstlandskapet Öland har lyst betydligt starkare tidigare år, men resulterade ändå i något som kan sägas vara "okej".
Jag är också tacksam för mina härliga utställare Emmalill Frank och Stella Palm som visade sina verk i Konstladan under våren, trevliga kunder i butiken, samt för alla roliga kursare som hängt i verkstaden och skapat i lera. 

Nu väntar en tid som inleds med en av dessa stilla retreats på ödslig plats som uppladdning inför högsäsongen. I juni kommer jag att grundligt förbereda mina sommarkurser. I år har jag pressat in tre stycken åttadagarskurser som innehåller nästan allt. Det betyder en massa städande, glasyrblandade, infärgning av lera, numrerande, schemaläggning, ordning och reda.
Parallellt skapar jag nya saker till butiken, kulturpoddar, gör musik, och jobbar så smått med en utställning som har premiär nästa år.  

För er som är sugna på att få höra storyn om hur det är här på vintern kan kan bjuda in till sommaröppet i Djurstad lördagar och söndagar kl 11 - 16 från 4 juli t.o.m 9 augusti. Och för er som är sugna på att skapa i lera har skeppet tyvärr seglat sommaren, men 15 juni lägger jag upp programmet för hösten och vintern på hemsidan. 

Blessed be the fruit!
May the lord open!