Den gömda saxen

Det har varit en intensiv tid, eller rättare sagt ett intensivt år. 
Och så kommer det att fortgå ända fram till jul. 
I allt detta intensiva också en intensivt orolig värld. Jag har skamfullt dragit mig undan från nyhetsrapporteringarna. Jag som förr skröt om hur förkovrad jag var i världsläget. Istället har jag lyssnat på Creepypodden i P3 och flytt in in diverse fantasy- och sciencefictionvärldar på tv-skärmen. Många skulle säkert vilja hävda att allt jag gör är en typ av flykt. En flykt från "verkligheten". Men där vill jag dementera; Vilken verklighet är det vi talar om? Vi är väl alla offer för våra omständigheter, men samtidigt med förmågan att göra aktiva val och medskapa det vi har runt oss? Numera väljer jag mina vänner med omsorg, mina samarbeten, och mina sätt att arbeta på. Det har aldrig varit - och kommer aldrig att vara - så värst lönsamt. Men vad är lönen för den möda som handlar om att leva ett liv i vantrivsel? En flykt till Thailand varje år? Jag märker att jag behöver repetera det som ett mantra. Kanske inte längre så mycket för mig själv, utan snarare för andra som ifrågasätter mig. Där blir integritetens skyddande hölje, liksom tålamodet och motståndskraften ens bästa vänner. 

Våren, sommaren och skördefesten har trots allt överjobbande och slit gått bra. Utställningarna har blivit fina, butiken har sugit åt sig många kunder. Faktum är att jag slog besöksrekord under Ölands skördefest. På fyra dagar dök det upp sammanlagt 526 kunder till butiken och till utställningen av Monica Alskans i Konstladan. Det vackra vädret gjorde sitt. Men förhoppningsvis också ett intresse, kanske sporrat av de närliggande utställningarna på Galleri Svalan i Kalmar, Kulturstationen i Stacketorp, och Vida i Halltorp. 
Kurserna har också flutit på bra, även om sommarkursdeltagarna fick sig en liten släng av mitt inre kaos och trötthet. Lite borttappade glasyrprov och små galenskaper i allt det ordnade. 

Det går dock inte att skydda sig helt från omvärldens larm, såvida man trots allt vill vara en del av världen. En del av samtalet. 
Jag råkade se ett klipp när högerdebattören Charlie Kirk blev mördad. Hur skottet träffade i halsen, hur blodet fullkomligt sprutade i en kaskad, medan hans kropp skälvde som en marionettdocka i en bakåtfallande rörelse. 
I samma veva blev en ukrainsk flykting vid namn Iryna Zarutska dödad i en amerikansk tunnelbana. En storväxt man på sätet bakom henne reste sig upp och högg henne brutalt bakifrån innan han lämnade tåget vid nästa station, medan den unga kvinnan föll ihop och förblödde på golvet. En händelse som inte bara vållat en debatt om psykisk ohälsa, utan också blossat upp mer av den redan starkt rasistiska hatretoriken i kommentarsfälten. 

Allt det som händer. Allt våld. Allt hat. Det tär på mig på ett krypande sätt. Kanske mer än jag förut trodde. 
Inför den första öppna dagen på skördefesten hade jag tex köpt en stor sax att ha i butiken. Jag tappar alltid bort mina saxar, så jag skulle behöva ha ett helt förråd tillhanda. Och nästan omedvetet, som att medvetenheten om min handling föll på mig först i efterhand, smög jag försiktigt undan saxen. Under ett skrivblock. Någon del av mitt jag tänkte alltså att det rimligt skulle kunna komma in en kund till min keramikbutik, under pittoreska Ölands skördefest, på en liten gård på nordöstra Öland, ta saxen ifrån mig, och börja veva loss med den. Vilken förfärlig vision! Vilken hemsk tanke att ens formulera. Att någon på riktigt närsomhelst skulle kunna döda mig, eller någon annan med en sax...

Så vad gör man då, när det inte räcker att fly in i den egenskapande och fluffiga keramikvärlden, eller ens in i sagans värld? Jo, man gör konst av det! Och man pratar om det! Inget annat är så frigörande som när vi tillåts utforska och uttrycka våra känslor, våra tankar och våra idéer i konstens och skapandets namn. Inget kan skydda oss mot våldet eller hatet mer än att skapa ett samhälle där vi inte behöver ta till saxen, utan istället använder oss av målarpenseln, musikinstrumentet, bildningen, eller det goda samtalet. Detta har kulturkritikerna, folkhögskolenedskärarna och konstfienderna helt glömt bort. Och här talar vi inte "flumm". Här talar vi ren psykologi. 
    
För att bidra i det arbetet, och för att själv få lite frid i själen, kommer jag att göra främst tre saker under hösten: 
Under Ljus på kultur i slutet av oktober och början av november anordnar jag ett Skräckkabinett i Konstladan i Djurstad. Flera konstnärer är med och bidrar, och det blir en upplevelse där vi tillsammans bearbetar inte bara den primala skräcken, utan även oron över vår våldsamma värld. Det blir keramik, måleri, installation, skulptur och musik mm. Och jag hoppas att utställningen skapar just det där goda samtalet där vi inte bara förfäras i stunden, utan också vågar prata om vad konstverken vill säga oss.
 
Under hösten kommer jag även att börja arbeta med min podcast Kulturgryning. Första avsnittet har premiär i januari, och i denna podd kommer jag att träffa massor av spännande kulturarbetare som ges utrymme att berätta om deras arbete och drivkrafter i kulturens tecken. 

12 december släpper jag mitt album Särlingar på vinyl och digitalt. Det blir en släppfest på Ölands söderbönor i Mörbylånga på kvällen med livesång, musikaliska gäster, prat och fika. Projektet är väldigt personligt, men jag hoppas att musiken och texterna kan ge något till andra också. Missbruk, isolation, masspsykoser, döende katter, spegelneuroner och tidens obönhörliga gång. Allt detta och mer avhandlas på skivan. 

Jag vill att min sax skall få vara just en sax. Ett verktyg för kreativt arbete. Ett hjälpmedel i en liten enkel keramikbutik. 
Inte ett hot. Inte ett vapen. 
Låt oss hjälpas åt nu!

Mer om utställningen Skräckkabinett: 
https://skabbekattenskeramik.nu/skr-ckkabinett

Mer om albumet Särlingar:
https://skabbekattenskeramik.nu/album-2025

Mer om podden Kulturgryning:
https://skabbekattenskeramik.nu/kulturgryning