Motstånd i mörkret - Om kulturförakt och hudvårdsrutiner

Sommaren kom och gick. Som den alltid gör. Inte lika sönderbränd som tidigare år, utan snarare grönskande rakt igenom. Och lika fort försvann tanken om att göra mer av sommaren och inte bara jobba.
När sådana tankar far sin kos är det aldrig så viktigt att ens jobb är av mening och glädje.
Även skördefesten tvingade mig till hårt arbete i framförallt augusti och september, och blev trots vädergudarnas omväxlande humör ett fint evenemang med många besökare. Vill skänka ett extra tack till Angelika Ann Kammerer från Mellböda gård som ställde ut i Konstladan med sylvassa verk om mänskliga rättigheter och orättvisor.

I början av september blev jag inbjuden att sjunga några visor på en musikkväll till förmån för Cancerfonden på Café Söderbönor i Mörbylånga. May-Anita tycks aldrig nobba ett musikaliskt eller kulturellt evenemang, och skapar därför så mycket mer än gott fika i sin öppenhet: En mötesplats.
Och musikkvällen gick - trots idoga förberedelser - också väldigt snabbt, och nya musikaliska band knöts inför framtida projekt. Man hittar inte guldkornen i de sociala medierna. Man hittar dem i det dolda där egot fått stå tillbaka till förmån för ett renare konstnärskap och förmåga. I vårt löjligt stora bekräftelsebehov glömmer vi lätt bort att sträcka ut handen istället för att ge likes. Är här ytterst medskyldig nära 4.000 Instainlägg senare.

Har i dessa tidevarv funderat mycket på vilka det är som faktiskt får den uppmärksamhet de önskar online, och ser tyvärr att de mest basic människorna och intressena ofta kammar hem full pott. Människor som säljer yta, utseende, kropp och enkla nöjen. Sällan med intresse för det som ligger dolt bakom den glättiga ytan. Sällan med intresse för faktisk utveckling.
Jag tror att den typen av kritik blir ett centralt tema i musiken jag nu producerar i min lilla hemmastudio. "Skulle gått i terapi - botoxade bekymmersrynkan istället". Jag vet inte hur mycket den typen av perspektiv har med det rådande kulturföraktet att göra. Men den kulturella sfären, det intellektuella och nyfikna, har fått ta mycket stryk under senare år samtidigt som influencerkulturen blivit allt större. Hörde på radio att gemene mans uppmärksamhetsspann är på ca 2 minuter. En vän som arbetar som tentavakt i Kalmar menar att många studenter har svårt att ens skriva sin egen namnteckning med en penna. Och det är klart att de mer ytliga värdena vinner i kraft när vi inte ens orkar plocka upp en bok eller formulera oss i skrift. När allt innehåll syftar till försäljning och vi bara läser rubriker. Är även här ytterst medskyldig.

Ju äldre jag själv blir desto mer riskerar jag att låta som en gammal grinig gubbe - det finns många sådana online nu för tiden - som ojjar sig över dagens ungdom. Men jag tror att ojjandet snarare riktar sig mot världen i stort, som den har blivit, snarare än att det måste vara just unga människor som uppbär det avtrubbade, även om det ofta är en yngre generation som gör mest väsen från sig inom den sfären.
Och jag tror att motståndet mot det triviala, ytliga, säljkåta och tillväxtfixerade är av stor vikt för framtiden. För vem tar han om min ålderdom om den inte går att lappa ihop genom delningar på Facebook? Vem tar hand om planeten när vi lever som om vi hade två? Vem tar hand om kriminalitet och psykisk ohälsa om budskapet är att det löses genom en tröstande kommentar online eller en ny hudvårdsrutin?

Går in i den mörkare hösten med både lust för vad livet har att ge; nya utställningar, musik, kurser, köksrenovering och övningskörning. Men också med en fördjupad kamplust.
Allt har sin tid och plats.