Vi:et som samhälle. Arbetet här och sen.

2024 var ett famlande år. Kanske ett ramlande år. Men jag tänker inte gå omkring och insistera på att 2025 behöver bli så himla mycket bättre. Det känns som ett slöseri med tid (även om ju den är utmätt hur jag än formulerar mig). Men det känns här och nu ganska skönt att ha lyckats rycka tag i den där röda tråden igen. En glödande tråd som fångar en i stunden, och samtidigt visar vägen framåt. En meningsfullhet jag har privilegiet att bära på.

Jag önskar att fler skulle få chansen att känna på den där tråden. Jag har människor i min närhet, eller åtminstone i mina tankar, som alltid tycks famla. Där själva famlandet blir en livsstil snarare än en jakt på mening. Ofta på grund av rädsla. En rädsla som förblindar och förleder in på villovägar.

Jag tänker allt oftare på den kraften vi alla har att göra gott. I min lilla skapelsebubbla gör jag inte så mycket för andra alls, vilket jag skäms för ibland. En gång i tiden gjorde jag en hel del massa goda saker för andra, och fick dessutom betalt för det. Men när jag nu skäms för min oförmåga försöker jag att tänka mer på de små vardagliga handlingarna, eller bara på orden. Hur ett vänligt ord till en vän eller främling ibland kan vara livsavgörande. Man vet aldrig vad det man säger, gör eller känner kan få för konsekvenser för någon annan.

Jag hade ett samtal med min sambo för några dagar sedan om hur viktigt det är för samhället att fånga upp människor som kommit på glid, som hamnat mellan stolarna. Det här samtalet i skuggan av den förfärliga masskjutningen i Örebro. Och samtidigt som att de större krafterna ständigt behöver vara vaksamma och alltid redo att gripa in, kan jag inte förneka alla de gånger jag själv aktivt tagit avstånd från människor som kanske hade behövt min hjälp, mitt stöd. Människor som ätit min energi, människor jag tyckt varit jobbiga, eller som på annat sätt påverkat mig negativt. Tänk om jag, genom att anstränga mig lite extra, hade kunnat förhindra ett massmord, ett självmord, en depression, en förlorad dröm?
Det är lätt att glömma bort att det är vi som är samhället. Att samhället inte bara består av ett antal mäktiga (eller ibland maktlösa) institutioner, utan att vi tillsammans kan göra - och alltid gör - skillnad. Det där ordet som är skillnaden. Den där klappen. Den där vänligheten. Kanske är det just tempot som växlar upp i tillväxtens evighet som gör att vi inte orkar se, utan nöjer oss så länge institutionerna verkar stå kvar och kan försäkra oss om att vi fortsatt kan blunda och jobba på.

På mitt jobb har produktionen inför våren verkligen vaknat till liv. Som de flesta andra år lär jag just av den anledningen missa när våren anländer. Och kanske lika bra det! Duvorna utanför sovrumsfönstret gör mig galen, rödstjärten som kommer senare likaså, och energierna är allmänt så höga att jag alltid längtar in i skuggorna lite när sommarhalvåret väl kommer. Och jag tycker aldrig, som många andra brukar säga, att vintern är "för lång". Jag hade behövt åtminstone en månad till av mörker innan det börjar ta i sådär mycket utanför för mitt smutsiga verkstadsfönster. 

Produktionen det handlar om nu är blå keramik till vårens butikstema. Butiken i Djurstad blir blåfärgad under påsk, spirar, konstrunda och pingst. Och med mig har jag Bibi Spets som kommer att hänga blått måleri i Konstladan.
Jag arbetar inför ett par utställningar, planerar kurser, och jobbar med min musik.

Snart får jag besök av Johanna - alias "Fittglitter" - för att spela in en bakbunden musikvideo i landskapet runt gården. Om jag har några beundrare därute som önskar se mig nästan naken och ihopbunden; kan jag rekommendera att hålla koll på mina sociala medier i mars! Och för den känsliga tittaren höjs istället ett varningens finger! I min konstvärld finns ingen censur eller filter i syfte att sälja eller verka polerad. Här är de rena känslorna och klara tankarna det viktigaste, liksom det självklara i att ge uttryck för dessa. Även konsten kan nämligen vara livsomvälvande/avgörande för någon som famlar, vilket dem som vill strypa kulturbudgeten alltför lätt glömmer av.