Tacksamhet

Jag låg på mitt gamla barndomsrum på ovanvåningen. Jag drömde att någon eller några skulle flytta till en ny stad, och hur jag var tveksam och rädd inför det. Men personerna i drömmen övertygade mig om att allt skulle bli bra, och någonstans i slutet av drömmen sprack molnen upp och solen började lysa över den där staden, och jag lämnade den med känslan av just det; att det skulle gå bra. 

Då vaknade jag av att morfar ropade upp i trappen. Klockan var 06:30. Eftersom jag vakat vid min mormors sida i en veckas tid visste jag vad ropet ville säga mig. 

Jag gick ner i hallen, och den lilla förträngningsmekanism jag ännu hade kvar tittade åt ett annat håll när morfar berättade att mormor hade lämnat oss under natten. 

Även under denna skrivande stund vänder jag blicken mot telefonen ibland, flackar med ögonen, pauserar, zoomar ut. 

Trots alla dagar vid mormors säng; lyssnades på hennes tunga andetag, ropen efter morfar då värken slog till när hemtjänsten skulle vända henne, de drömlika tillstånden då hon talade om sina bortgångna syskon som alltid betytt så mycket för henne. Trots alla dessa dagar kunde jag nu, när hennes andetag helt ebbat ut, inte gå in i sovrummet direkt. Istället satte jag mig i köket och drack en kopp kaffe medan jag tittade på björklöven som darrade i vinden utanför fönstret. Så många gånger vi suttit tillsammans vid det bordet, spelat Fia med knuff, lyssnat på musik, ätit pannkakor.

Jag tror mig ha ägnat mycket tid de senaste åren åt att ta adjö. Ända sedan de första tecknen på demens började kalla på uppmärksamhet. De där frågorna som kom att bli allt fler. Jag började redan då förbereda mig på att fortsätta vandringen utan mormor. Utan en av de mest omtänksamma, kärleksfulla, varma och vänliga personerna som någonsin funnits. Och nu står jag här; oändligt fattig men samtidigt så oerhört rik på minnen. 

Ändå. Trots alla år av förberedelser. Kommer mötet med det definitiva slutet som en stor våg av känslor, sorg, saknad och surrealism. Inte ens när jag tillslut gick in till hennes sovrum blev det riktigt verkligt. Allt man tror är verkligt förflyktigas vid slutet. När den man älskar ligger som ett tomt skal utan andetag framför en. När det starkaste av hjärtan slutat slå. Så vacker, med det tjocka håret flödande ut över kudden, och med den hemskt ansträngda andningen nu helt stillad. Ingen mer värk. Ingen mer sjukdom. Ingen mer kamp. Ingen mer oro. 

 

När jag kom till mormor ett antal dagar tidigare hade hon legat i sängen i sju veckor utan att äta. Hennes tal hade blivit sluddrigt, blicken dimmigare än aldrig förr. Men ändå kände hon igen mig, lade sin hand mot min kind, och upprepade gång på gång, “vad roligt att du kommer, det är så roligt att du kommer”. Även fast inget förflutet går att förändra hamnar jag lätt i tankar som varför jag inte kom oftare, när hon ju blev så glad av mina besök. 

Nu är jag tillbaka på Öland och arbetar i frenesi inför Ölands skördefest. Det är gott att begrava sig i arbetet emellanåt, det är fint att känna lusten till jobbet, men lika viktigt att känna hur pulsen bultar, hur smärtan river, och hur tårarna ibland behöver svalka ner det ihärdiga trycket bakom ögonen.

 

I all denna sorg och saknad vill jag främst minnas mormor som den oerhört kärleksfulla människa hon var. Jag önskar och arbetar för att kärleken också skall få mer utrymme i mitt eget liv och i mina möten med andra. När döden kommer vill jag gärna kunna säga att kärleken fått brinna starkt i livet. Kärleken till mina nära, till mitt arbete, till skapandet och till mig själv. Jag önskar mindre avund, bitterhet, ensamhet och ilska.

Tack älskade mormor. 

Jag tackar dig om och om och om igen. 

Det var så roligt att få komma till dig.